 Cirkus, Stockholm
on Tuesday 22nd. of July 2003.This is the exclusive show, with 1800 people in the famous Cirkus in
Stockholm. Hellacopters are the warm-up for this excellent show. Absolute
amazing show.
At around 6 o'clock we arrived from Grand Hotel to Cirkus in Stockholm by car.
Stockholm is a hectic town and we were close to a pay of 600 SEK for driving on
the tram tracks. The police was a guy on cycle or mountainbike! We went into the
bar/restaurant. We had many nice
talks with our friends and members, as well as with Per-Ove Tingvall from the
former Swedish fan club, now runned through RSFCO. Also I saw Kayo, former
Abba members and rock group members from Wilmer X. We had a chat with them, as
my friend Keithian knew them very well. So when it was time for Hellacopters we
went in, and enjoyed the warm up band.
Set list:
Start Me Up - Live With Me - Neighbours - Hand Of Fate - No Expectations -
Worried About You? - Heartbreaker - It’s Only Rock'n'roll - Stray Cat
Blues - Ain’t Too Proud To Beg - Everybody Needs Somebody To Love
- That’s How Strong My Love Is - Going To A Go-go - The Nearness Of You -
Happy - I Can’t Turn You Loose - Honky Tonk Women - Tumbling Dice - Brown Sugar
- Sympathy For The Devil.
 Review
from Charlotte:
This was the show! 1800 people came in to the famous Cirkus in Skansen almost
in the centre of Stockholm. It was an incredible show - I never have seen
anything like this.
The other shows on Stadion and Globen were great too - but this show was just
brilliant. The triology were completed. As the warm up we had Hellacopters, a
pretty good Swedish band. They did a good perform and a perfect warm-up for a
show I have waited so long for. Until Friday it was uncertain about the tickets
for the show for my part - but we got our tickets just in time.
The start with Start Me Up was a great one, and before the song was over, all
of us were on the top. Even celebrities like Agneta Fältskog (ABBA) danced and
impressed me with her entusiasm. Hand Of Fate is a lovely track. It is such a
hot one and after that we had No Expectation, we were thrown more than 30 years
back.
I always loved Everybody Needs Somebody To Love, and the song was just great
again. The absolute greatest track this evening is That's How Strong My Love Is,
but if you are a Keith fan, maybe you choose the incredible Nearness Of
You.
At the introduce we see that Charlie is really in a perfect shape, and he is
forced to raise up and come up in front. He gives a fantastic impression. I love
his playing and it is rolling so good for him.
The whole evening is over just before midnight - and out into the rain.
Stones drives home quick to Grand Hotel, and have a new party at the hotel for a
few people.
Actually instead of Stadion shows, please let us have 20 x Cirkus instead in
the future. I would love to see them all.
 Review från SVD:
Spekulationerna om vad The Rolling Stones
skulle hitta på när de lämnade de stora arenorna för en spelning på, i
sammanhanget, lilla Cirkus har florerat ända sedan det kom ut att de skulle göra
en Stockholmstrilogi. De flesta har tippat att de skulle satsa på rå blues och
riktigt rockmangel i den intimaste lokalen. Men där fick de tji. Stones
Cirkus-spelning kan bara beskrivas på ett sätt och det är party.
Ja, Keith, Mick, Ronnie, Charlie och deras medmusikanter gjorde en
renodlad partyspelning. Allra mest märktes detta när de för en stund förvandlades
till en covergrupp i Blues Brothers anda. Det var The Rolling Stones rock`n´
roll and soul revue. De brassade på med den ena klassiska soullåten efter den
andra och stora delar av Cirkus förvandlades till en enda svettig, dansande
massa.
Jag kan föreställa mig att en och annan Stonespuritan grinade lite illa.
Speciellt de som förväntat sig att möta det renodlade rockbandet The Rolling
Stones.
Istället för egenhändigt skrivna alster serverade stenarna låtar förknippade
med Otis Redding, Temptations och Wilson Picket. Dessutom klämde Keith till med
”The Nearness of you”, i sitt soloparti, en jazzstandard skriven av Hoagy
Carmichael.
I en sådan situation kan man antingen stå och sura eller haka på tåget och låta
sig sköljas med av känslan. Jag valde det senare. Killen på bussen efteråt,
som kved över att det inte spelats en låt skriven före 1968 (vilket inte var
sant eftersom soulpartiet bitvis lätt klarade den tidsgränsen), valde att
sura.
Jämför man låtlistan från Cirkus med vad de tidigare presterat på
Stadion och i Globen var det stora ändringar. Mick Jagger inledde kvällen med
att säga på bruten svenska:
- Välkomna till Cirkus. I dag är jag lite ledsen i kväll. Det här är ju vår
sista spelning i Stockholm på ett litet tag.
Lite senare förklarade han att de skulle spela en del låtar de inte vanligtvis
spelar.
De kickade förvisso igång med ”Start me up”, en låt som i mina öron hör
hemma på arenorna men som ändå fick de 1800 i publiken att gå igång
ordentligt. Efter ”Live with me”, en grym version av ”Neighbours”,
”Hand of fate”, ”No expecxtations”, ”Worried about you” och
”Heartbreaker” kommer sedan den perfekta versionen av ”It’s only rock`n´roll”.
Folk sjunger inte med, publiken skriker med så mycket de bara orkar.
När det blir Keiths tur framför mikrofonen sprider det sig alltid lite
oro i leden, så också denna afton. Men Richards drar sin jazzstandard med den
äran, det var ingen odödlig tolkning men en helt acceptabel variant. Sedan
drog han till med ”Happy” och den fixade han också utan mankemang.
Ännu en soulklassiker, ”I can’t turn you loose” förde bandet in i
slutskedet av kvällen där ”Honky tonk women” och andra Stones-favoriter
tampades om utrymmet. ”Brown sugar” var som alltid skön, men det var
”Tumbling dice” och en monumental variant av ”Sympathy for the devil”, i
extranumret som plockade hem spurten.
Man brukar ju säga att det inte växer mossa på rullande stenar. The
Rolling Stones visade detta med all önskvärd tydlighet på Cirkus. Det enda
man kan beklaga är väl att vi bara var 1800 personer som fick uppleva detta.
Stones på Stadion var underhållande, Stones på Globen var briljanta, Stones på
Cirkus var klassiska. Mer än så kan man nog inte säga.
Stefan Malmqvist
DN REVIEW:
Självklart har
det med lagen om tillgång och efterfrågan att göra. Under tre
konserter i Stockholm har The Rolling Stones nu spelat inför närmare femtio
tusen människor i först en jättelik sportarena utomhus, sen en stor sporthall
inomhus och slutligen en relativt intim inomhusteater. Och den av dessa som de
flesta helst skulle vilja gå på är naturligtvis den minsta, den intima och
exklusiva, den som i tisdags kväll avslutade Stockholmstrippeln på Cirkus.
Det går ju inte, det förstår var och en. Det är därför som Rolling Stones
har spelat på de största av idrottsarenor i över trettio år. Bara så kan
man få plats med all den publik som faktiskt vill se dem.
Resultatet blev ståhej. Desperata fans utan biljett, märkliga specialregler där
varje biljett skulle ID-märkas och hämtas ut med fotolegitimation, motsägelsefulla
uppgifter om hur många biljetter som egentligen funnits ute till försäljning
och rykten om svartabörspriser upp till tjugo tusen kronor.
Själv undrar jag om någon enskild konsert i
Stockholm har varit omgiven av lika mycket upphetsning och förtvivlan som
Rolling Stones på Cirkus. Inte ens Bruce Springsteens solokonsert på samma ställe
-96, tror jag. Och det handlar inte ens om en mediedriven hets; enligt medial
logik var ju Stonesveckan allra störst när den inleddes på Stadion, när den
var mest nyhet och flest människor var där.
Däremot är det ett genidrag av The Rolling Stones. Betydligt mer snillrikt än
att än en gång antyda att detta är sista chansen att se dem före pensionen
(vilket Mick Jagger dessutom dementerar från Cirkus scen, på hyfsad svenska:
"det är vår sista konsert i Sverige på ett litet tag").
De åldrade rockveteranerna har trots allt turnerat förvånansvärt flitigt på
senare år, och passerat Sverige med några års mellanrum. Ännu en vanlig vända
med ännu någon kväll på Stadion eller Ullevi hade inte alls avsatt samma
svallvågor som detta koncept i tre storlekar. Risken är rent av stor att Bruce
Springsteens två kvällar på Ullevi i juni hade blivit det större
evenemanget.
För ett band som har haft titeln "världens
största rockband" ända sen Beatles splittring vore det en nesa. Men nu
behöver ingen tvivla: sommarens allra mest spektakulära konsertevenemang stod
The Rolling Stones för, genom att ägna nästan en hel vecka åt tre olika
sorters konserter på tre olika sorters spelplatser i Stockholm.
På Cirkus vet Rolling Stones redan att det har lyckats. De har hårdbevakats i
pressen, de har rosats för sina två första konserter, dessutom är publiken så
lycklig över att bara vara på plats att vad gruppen faktiskt väljer att framföra
hotar att bli en bisak. Varje egenartat låtval blir en exklusivitet att vårda,
enligt modellen "asså, live har de bara spelat den här singelbaksidan två
gånger tidigare".
Upplägget är ju konstruerat så. De små klubbspelningarna (på ställen som
egentligen är lite för stora för att kunna kallas klubb) är förbehållna
det udda, det oväntade, det som den vanliga publiken aldrig får. En halvkass
falsettballad från 80-talet ("Worried about you") blir en pralin att
suga på, en som de andra inte får.
Ja, det är till och med så att hälften av kvällens tjugo låtar hade spelats
färre än tio gånger sen världsturnens premiär i september förra året. Sådan
statistik finns på Nätet och sådana frågor är stora samtalsämnen en kväll
som denna.
Men så småningom blir det ändå uppenbart vad
The Rolling Stones egentligen menar med klubbkonsert, med att gräva djupare i
sin katalog och "ge de verkliga fansen något extra". Det innebär att
göra vad de gjorde i början, coverversioner på vad som då var den nya,
svarta och svinhippa musiken från USA.
Soulcovers, med andra ord. Temptations, Solomon Burke, Otis Redding. I just den
sorts feta, dubbelmustiga storbandsarrangemang med blås och kör som de då
bara kunde drömma om. Det är en musik som har förlorat det mesta av sin
patina genom ändlösa tröttkörningar på alla nivåer från storfilmer till
kvarterspubar, men det är samtidigt en musik som får de här veteranerna kring
sextio att leva upp och sprattla loss lite extra.
Mick Jagger är måhända ingen soulsångare i
den sensuella, balladsmekande bemärkelsen, men som publikagitator med
gospelfrasering är han durkdriven som få. Och Keith Richards verkar sällan
mer i sitt esse än när han får behandla den här sortens urenkla stapelvaror
från förr.
Sen blir det fullgas mot slutet, gruppen går från uppsluppet coverband till
att leverera en svit av originallåtar - "Honky tonk women", "Tumbling
dice", "Brown sugar" och som extranummer "Sympathy for the
devil" - och man inser att det knappt finns ett band på denna jord som
skulle kunna matcha en sådan svit. Just där svänger de mer än någon gång
under kvällen, trots att de nu gör precis samma sak som på alla de andra
showerna.
Fast de står närmare förstås. Med prickfritt ljud och hela lokalen i sin
hand. Det känns verkligen just så där exklusivt som det var tänkt. Som en
framtida klassiker, en av de där småkonserterna som de bara gör något dussin
av på hela världsturnén, som kastar glans även över spelningarna på Globen
och Stadion och som folk kommer prata om i evigheter framöver.
Enda haken är att det bara fungerar om man stänger nästan hela publiken ute.
Nils Hansson
|
