 Globen, Stockholm
on Sunday, July 20th. 2003.
13,000 fans saw the show in Globen, one of the best places in Europe for
concerts. It is a marvellous building and the warm-up was the Hives. A
great night for Stones fans in Sweden including our own Charlotte and several
RSFCO members.
Set list:
Street Fighting Man -If You Can't Rock Me -You Got Me Rocking -Don't Stop
-Monkey Man -Miss You -Sweet Virginia -Loving Cup -Rocks Off -Tumbling Dice
-Thru And Thru -Before They Make Me Run-Start Me Up -Honky Tonk Women -Can't You
Hear Me Knocking -Jumping Jack Flash -When The Whip Comes Down -It's Only Rock'n
Roll -Brown Sugar -Satisfaction.
 Super
Stones review:
Charlotte
At the last tour this show in Globen was one of the best shows, and one of
the only indoor shows as well. I expected a lot this time again, and also the
matter of fact, that the arena is not too big.
I remember the great shows back in the early 60's with the audience of around
2000 people, and that is absolute the best, not only for us as viewers, but also
for the band.
At the start of the show some technical problems and guitar problems are
almost makin a stop of the show, but quickly Mick Jagger is doing all he can to
get the show roll, Keith follows and Ronnie play some air guitar before he is
having the right guitar from the crew. The show rolls on, and indeed this show
rolls.
Loving Cup is a great number, very unexpected, but indeed very great. The
tracks as Brown Sugar, Honky Tonk, Start Me Up, and Satisfactions have so much
swing and atmosphere, that it is almost unbeliveable. Compared with the stadion
show, 10 tracks are removed, and the rest is totally mixed up and down on the
setlist.
A trilogy review of the shows in Sweden will be in Stones Planet No. 13.
 Bandet
vände total förvirring till en glödande spelning:
Per
Bjurman
Det håller på att gå åt helvete.
Precis i inledningen börjar tekniken kärva och ett mörkt
missmod sprider sig på scenen.
Men tack vare disciplinerat arbete, fantastiska låtval och
denne makalöse Mick Jagger vinner Rolling Stones till sist en arbetsseger i
Globen.
Det börjar strula redan i andra låten,
"If you can't rock me". Ronnie Woods gitarr går sönder, Keith
börjar spela ändå och förvirringen är för några ögonblick total.
Därefter sjunker humöret gradvis. De interna spänningar
som ridit Rolling Stones sedan tidigt 70-tal får plötsligt små, elaka
utbrott.
Mörka blickar
Framförallt kastar Keith mörka blickar omkring sig. Men
det kanske är all OP som tydligen konsumerades i den stockholmska skärgården
dagen innan. För den glädje aquavit i stora mängder skänker brukar man få
betala ett högt pris"
Vid mikrofonen står dock världens främste, nu levande
entertainer.
När han märker vad som håller på att hända lägger han
i högsta tänkbara växel.
Och i samma stund han, trots en katastrofal inledning, får
"Sweet Virginia" (första numret i ett suveränt block från skivan
"Exile on MainStreet") att glöda fattar även bandet eld.
Sen börjar The Rolling Stones rocka"
Graden av tändning märks inte minst i de vitala
tagningarna av de mest uttjatade låtarna.
"Brown sugar", "Honky tonk women",
"Start me up", "Satisfaction" och - framförallt - "Jumpin'
Jack flash" svänger med rekordartad spänst.
Få repriser
Där har ni för övrigt de flesta av de fåtaliga
repriserna från showen på Stadion i fredags. Hela tio nummer har bytts ut -
och den resterande delen av setlistan stuvats om fullständigt.
Det är helt enkelt tre helt olika shower Stones åker runt
med i världen.
Och ju intimare miljö, desto roligare låtval"
Nej, det handlar inte, som vissa mejl-skribenter tycks tro,
om det suspekta nöjet i att få höra obskyra singelbaksidor ingen känner
till.
Det rör sig om storartade albumspår världens största
rockband av olika anledningar inte spelar särskilt ofta.
På Globen får vi famnen full av såna:
Nämnda "Sweet Virginia", "Loving cup",
"Monkey man", stentuffa "Rocks off", "When the whip
comes down", självaste "Miss you" och "Can't you hear me
knocking".
Tropisk feberdröm
Den sistnämnda utgör kvällens absoluta höjdpunkt. Vi får
en rent metafysisk version av denna tropiska feberdröm. Bobby Keyes
saxsolo känns som en resa rakt ut i yttre rymden och Ronnie Wood, den svårt
underskattade, spelar gitarr så man vill gråta.
Fortsätter utvecklingen som den gjort de senaste två
dagarna har de lyckliga få en magisk kväll att vänta på Cirkus i morgon, den
saken är klar.
|
